Om man bara stannar upp och lyssnar på kroppen ibland så har den oftast en hel del att säga. Ofta slår dövörat till och jag vägrar att lyssna eller anser mig inte ha tid att lyssna. Straffar det sig senare? Japp.
Igår när jag och sonen var så där slappt fredagslediga låg jag och kände efter vad min kropp faktiskt signalerar till mig.
Den signalerar ut ett behov efter att få slippa kolhydrater. Jag veeeet!, tänker jag tyst. Jag ger kroppen det den egentligen inte vill ha. Allt utifrån någon slags lättja och brist på bättre förstånd. Jag mår egentligen inte bra av att kolhydrater och ska därmed inte äta det. Enkelt? I teorin kanske, svårare i verkligheten.
Ska jag äta LCHF? Absolut inte! Det mådde jag bra av i början, sen mådde jag pyton. Ska jag äta GI? Kanske, men jag tror ändå på att ta bort kolhydrater helt.
Jag kommer att påbörja projekt No Kollisar, ( inga kolhydrater) idag och nästa vecka ska jag utvärdera hur veckan har gått.
No mercy, No prisoners, No kollisar!