Min man och mina barn är på äventyr. Tillsammans med två andra pappor och deras barn har de farit iväg med båt till en ö och tältar ett dygn.
Jag är definitivt inte van att få ett helt dygn till mitt förfogande. Det känns konstigt och ovant. Vi har aldrig barnvakt heller så barnen är med oss jämt. Nu är det tyst i huset. Tomt. Igår for jag runt som en skållad råtta på stan under dagen och på kvällen gick jag på bio.
Jag märkte att jag hade svårt med ensamheten.
Det var lite med sorg i hjärtat som jag insåg att jag faktiskt inte har så många nära vänner att åka till på en snabbvisit när jag nu oförhappandes blev lite själv. De vänner jag har var på semester. Jag har tyvärr inte orkat odla vänskap på det sättet många gör. Många ytliga bekanskaper. För mig är det viktigt med vänner och jag har några riktigt nära vänner som jag kan ringa till när som helst om vad som helst. Men mitt problem är att några av dem inte bor i min stad.
Jag fick mig en riktig tankeställare faktiskt.
När min mamma dog för 8 år sen så tog det mig många år innan jag kom upp till ytan igen och kände att livet återgick till det "normala". Jag började bjuda hem folk på middagar och var mer social.
Min pappa dog förra sommaren och jag känner samma känsla nu som då för 8 år sen, jag orkar inte vara så himla social. Folk här i stan, jag vet inte om det är så överallt, pratar om folk. Det är det dom pratar om. Om att den och den har skaffat ny fru och bytt hus eller att den och den känner den och den och det och det har hänt.
Jag har aldrig varit intresserad av att hålla reda på vad grannar och andra håller på med. Är jag helt onormal eller?
Jag är en nyfiken person, men jag är nyfiken på livet.
Vad har livet att erbjuda mig och vad vill jag ha ut av livet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar